Al
- För andra betydelser, se Al (olika betydelser).
Alar är träd i släktet Alnus. Alar är tidigt blommande hängeträd. Inte enbart hanhängena övervintrar utan skyddsblad som hos hassel och björk, utan även honaxen. Inom hanhängets skärmblad sitter fyra förblad och tre blommor med tydlig, 4-bladig kalk; inom honaxets skärmblad sitter fyra förblad och två blommor, som endast består av pistill. I motsats till björkarna får alsläktet förvedad fruktställning eller "kotte" med kvarsittande fjäll, som till följd av sin upkomst är mer eller mindre tydligt 5-flikiga; nöten saknar hinnkanter.
Alarna skiljer sig från våra övriga träd genom sina skaftade knoppar. Den vanliga alen (Alnus glutinosa) har dessutom en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Undersidan har domatier med brunaktig hårtofs. Trädet kallas även klibbal därför att bladen inte endast som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (t.ex. hos björkar och popplar), utan behåller länge en blank, fernissad översida, som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt i vår flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alen är nämligen det enda av våra träd, som har sitt huvudtillhåll i våtmark, i kärr, kring myrar och vid stränder, dock så, att även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd, alen länge står kvar, liksom den även tål att växa ute i vattnet, då stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte lider av att periodiskt stå torra. Man vet, att en våt och kall mark, hur vattenrik den fysikaliskt taget än är, dock är att anse som en torr lokal i fysiologisk betydelse, d.v.s. för den levande växten, och detta ännu mera, om den är rik på humussyror, såsom vattnets bruna färg i en myr utvisar. Växternas rötter upptar då vatten med svårighet, och bladens vattenhalt måste sparas. Alens löv äger således ganska länge det skyddsmedel, som t.ex. tillkommer björklöven under den tidiga lövsprickningsperioden med låg temperatur och våt mark.
Klibbalen är utbredd från Europa till Japan. Hos oss saknas den i de nordligaste delarna; den går upp till Dalarna och mellersta Finland, men stiger vid kusterna till Trondheimstrakten i Norge och Västerbotten i Sverige. Detta träd uppnår betydlig storlek, ända till 20 m, och har svartbrun, sprickfull fjällbark. Dess ved, som i luften blir brunröd, har användning till bränsle och ger ett lätt bearbetat virke av ringa tyngd, t.ex. till träskor; alkol användes till det vanliga svartkrutet.
Se även