Asp (träd)

Asp

Domän:	Eukaryota
Rike:	Växtriket
Division:	Blomväxter
Klass:	Malphigiales
Familj:	Videväxter
Släkte:	Popplar
Art:	Asp

Vetenskapligt namn

Populus tremula

Auktor : Carl von Linné,

Asp (Populus tremula) är ett snabbväxande träd som finns i hela Sverige. Det tillhör underfamiljen Salicaceae. Veden är tämligen lös.

Asplövens dallrande ljud kommer sig av att lövets fäste är platt och därmed dallrar lätt i vinden, i kombination med att lövets yta är något glatt gör detta att det uppstår ett ljud.

Att darra som ett asplöv är bildspråk för att åskådliggöra rädsla.

Lövens höstfärger går från ljust klart gult till mörkt rött.

Utbredning & blomning

Det artrika poppelsläktet har inom vår flora endast en som betraktas som vildväxande art, den egendomligt avvikande aspen som är allmän över hela Norden. De övriga popplar som förekommer behandlas i det närmaste som inkräktare av oönskat slag.

Aspen är liksom alla inom denna familj en tvåbyggare. Men i motsats till till exempel Salix-arterna är den vindblommig och har både han- och honblommor i hängen, se planch. Båda slagen blommor har en litet bägarlik kalk, samt handflikigt skärmblad, kantat av långa hår till vinterskydd för blommorna.

Den största skillnaden mellan denna familj, i hela gruppen av träd med hängen, är frukten, som hos både Populus-arterna och Salix-arterna är ett 2-bladigt, enrummigt fröhus, med många frön, samt frönas stora hårtofs, med vilka de kan spridas med vinden.

Karaktärsdrag

Asplövens lättrörlighet och ständiga dallring förorsakas alltså av att bladskaftet är plattat från sidorna och av dess stora längd i förhållande till den fasta, styva och tunga bladskivan. Därmed faller skivan ständigt över åt höger eller vänster utan att kunna stanna i något av dessa lägen. Aspen har också kortskaftade blad, som inte är i ständig rörelse; dessa blad har vid skivans bas två små skålformiga honungskörtlar, extraflorala nektarier, som lockar myror upp i trädets krona, vilka håller växten fri från andra insekter. Man har därför velat förklara de vanliga bladens långa, tillplattade skaft som en ersättning för dessa nektarier.

Genom den ständiga dallringen hindras skadliga insekter från att fatta fäste på bladen. Däremot förekommer en svamp som angriper asplöven och äter upp bladmassan men lämnar alla nerver kvar. Följden blir genomskinliga löv som ger ett silverglänsande intryck, vilket blivit en allt vanligare syn i mellansverige.

Växtsätt

Aspen blir mycket hög och rak, ända till 30 meter. Barken är slät och förblir länge grönaktigt gulgrå; för sin saftighets skull avgnags den av många djur.

Aspen växer sällskapligt på torra platser, i hagar, på berg o. s. v. De långa, vågräta rötterna alstra rotskott i mängd, som snabbt växer upp till täta dungar. Dessa unga aspskott har hjärtformade, finsågade blad, men hos kronträdet är bladskivan i det närmaste helt rund med buktad kant.

Eftersom aspen sprider sig med rotskott också kan man se dungar med aspar där lövsprickningen "avslöjar" vilka rotskott som kommer ur samma rot. De nya skotten är ett och samma träd, om än med flera stammar.

Gamla aspar är populära boplatser för fåglar och den stora lövmängden ger en god jordmån när de förmultnat.

Användning

Veden är vit, lös och lätt och den lämpar sig därför inte till byggnadsvirke utan används framför allt som massaved, men har stor betydelse som material till tändstickor tack vare dess raka fiberriktning och förmågan att spräckas.

Se även