Buddhism

Buddhism (ibland även stavat buddism) är en religion med ursprung i Indien, grundad av Siddhartha Gautama (på sanskrit; alternativt Siddhattha Gotama på pali), av de troende kallad Buddha, för cirka 2 500 år sedan.

Buddhismens utveckling

Buddhismen växte hastigt, och redan under Siddhartha Gautamas levnad vände den sig till både kvinnor och män. Även utan att bli munk eller nunna kunde man sluta sig till orden och understödja den, liksom förhållandet är med tertiarierna inom franciskanorden, den företeelse inom kristendomen, som erbjuder de flesta jämförelsepunkterna med buddhismen.

Buddhismen dog under 500-talet praktiskt taget ut i de trakter där den uppstått. Flera samverkande orsaker bidrog till detta; dels så tillhörde det ledande skiktet i Guptariket i allmänhet Vishnusekten inom hinduismen; dels så inkorporerade den mycket anpassningsbara hinduismen snart Buddha i sin gudalära, så att Buddha omnämndes som en av Vishnus avatarer (inkarnationer). Så långt har dock aldrig förändringarna i buddhismen gått, men under påverkan av Guptahärskarna uppstod den buddhistiska riktningen Vajrayana (diamantfarkosten).

Men samtidigt som buddhismen sakta dog ut i sitt ursprungsland spred den sig runt om i Asien. I Japan och Kina blev buddhismen en ledande religion, om än inte ensam.

Dagens buddhism

Sedan den indiska självständigheten från Storbritannien 1947 har buddhismen sett ett starkt återuppvaknande i Indien. De kastlösas ledare, tillika indiska författningens huvudförfattare, Babasaheb Ambedkar, avsvor sig då hinduismen och övergick till buddhismen. Många andra kastlösa följde hans exempel och antalet buddhister i landet steg snabbt från några hundratusen till flera miljoner.

Idag är buddhismen majoritetsreligion över nästan hela Östasien, Sydöstasien och Centralasien samt på Ceylon. Buddhistiska minoriteter finns i de flesta av världens länder, inklusive Sverige och övriga Europa. Antalet buddhister i världen idag är omöjligt att fastställa. Gissningarna sträcker sig från 200 miljoner till en miljard. Buddhismen skiljer sig på flera olika punkter från vad vi numera vanligen kallar religion. Bland annat har den inga dogmer som man måste tro på. I ett vidare religionshistoriskt perspektiv är kopplingen mellan religion och tro dock långt ifrån generell, den börjar egentligen först med kristendomen.

Buddhismens budskap

Det centrala är att människan ska öppna sina sinnen för sanningar som sträcker sig bortom förnuftets gränser. Sanningar som uppfattas lika mycket av känsla som av intellekt. Enligt buddhismen gör varje steg mot en mer positiv och kärleksfull attityd till livet oss lyckligare och mer fullkomliga. Detta för oss närmare den slutliga hjärtats frigörelse som är uppvaknandet eller upplysningen, pali bodhi. Upplysningen är det slutliga målet på den buddhistiska vägen. Når man den så når man upp i nirvana och befrias från återfödelsen.

Det buddhistiska återfödelsebegrepper får inte förväxlas med vissa andra religioners lära om reinkarnation. Reinkarnation förutsätter att en immateriell själ går "åter in i köttet", latin re in carnem, alltså vandrar från den ena kroppen till den andra.

Buddhismen har däremot inte en sådan dualistisk syn på förhållandet mellan kropp och psyke - de är två sidor av samma process. Mellan den som dör och den som (åter-)föds finns en kontinuitet, men ingen identitet. Samma sak gäller för övrigt även inom det enskilda fysiska livet, från det ena tankeögonblicket till det andra. Detta är kärnan i den buddhistiska läran om icke-jaget, pali anattâ.

De fyra sanningarna

Läran har av sina anhängare sammanställts i fyra "ädla sanningar":

Sanningen om det otillfredsställande, pali dukkha - ett betydligt vidare begrepp än "lidande", som det ofta har översätts med.
Sanningen om det otillfredsställandes uppkomst, vilken är egoistiska önskningar och begär - den trefaldiga törsten; grundtanken är, att törsten efter tillvaro, livsbegäret med allt vad därtill hör, är lidandets orsak:
1. törst efter njutning, pali kâma-tanhâ
2. törst efter tillblivelse, pali bhava-tanhâ
3. törst efter förintelse, pali vibhava-tanhâ
Sanningen om det otillfredsställandes upphörande, genom den trefaldiga törstens upphörande; vilket sker genom förintelse av begäret, upphörande av törsten efter vardande och därmed upphävande av alla sariikhara, "gestaltningar", tankebilder, tillvarelseformer, som uppstå ur livsåtrån.
Sanningen om vägen till det otillfredsställandes upphörande, vilket är "den åttafaldiga vägen"; "rätt tro, rätt beslut, rätt ord, rätt gärning, rätt liv, rätt strävan, rätt tänkande, rätt försjunkande".

Den åttafaldiga vägen

Den ädla åttafaldiga vägen är namn på det livssätt som släcker källan till lidande, livstörsten och därmed leder till nirvana. De ingående åtta dygderna är, vilket kan sammanfattas som strävan efter visdom, rätt handlande och koncentration.:

Rätt syn
Rätt tanke eller förståelse
Rätt tal
Rätt handlande
Rätt yrke eller livsuppehälle
Rätt strävan
Rätt uppmärksamhet
Rätt koncentration

Buddhismens etik

Etiken i Buddhismen skiljer sig nänmvärt från den abrahamistiska/kristna/judiska/islamska då dess mål är att ge levnadsråd till människor. Detta för att de ska kunna generera så bra karma (pali kamma) som möjligt. Det är alltså inte fråga om rätt eller fel, snarare om konstruktiva eller destruktiva handlingar - de som leder till lycka och de som leder till det motsatta. Dessa råd är också självpåtagna och praktiseras endast av dem som åtagit sig att göra det, för sitt eget och alla levande varelsers bästa. De fem vanligaste reglerna (etiska övningarna) är:

att inte döda levande varelser
att inte ta det som inte är givet
att inte missbruka sin sensualitet (sinnen och sexualitet)
att inte säga sånt man vet är osant
att inte dricka rusdrycker eller bruka andra narkotika

Dessa är traditionellt avsedda för lekmän då de som är monaster praktiserar så många som 227 övningar i goda handlingar. De fem reglernas främsta egenskap är att den som praktiserar dem väl förr eller senare får ett tankeliv fritt från skuld eftersom de handlingar som undviks är de vanligaste orsakerna till skuld. Ett sinne fritt från skuld är ett sinne som har en bättre meditativ förmåga, en bättre förmåga att någon gång uppnå nirvana. Moral på pali heter sila och betyder diciplin. En diciplin är här menat som förmågan att följa övningen som man bestämt sig för att praktisera. Det skall också noteras att reglerna i grunden inte är dogmatiska, det finns undantag från de flesta, fast det är rekomenderat att så gott som möjligt följa dem då de så gott som alltid leder till det bästa så länge sinnet är fritt från negativa handlingar när reglerna följs.

Riktningar inom buddhismen

Snart efter Buddhas död inkom i buddhismen främmande element. Munkordens enkla lära och liv med de årliga biktförsamlingarna upptog föreställningar och bruk från folktron. Hyllningen av Buddhas reliker gav småningom rum åt den krassaste vidskepelse och fetischism. Fantastiska legender fogades till Buddhas och andra heliga mäns liv. Förfall och splittring bidrog till buddhismens återgång i Indien, där den nu finns endast i Nepal och på Ceylon. Den viktigaste söndringen var den mellan hinayana, "den lilla (vagnen) frälsningsvägen", som trognare höll sig till den ursprungliga läran, och som representeras av sydkyrkans på Ceylon, i Thailand och Burma på pali avfattade kanon; och mahayana, "den stora frälsningsvägen", som är förhärskande i nordkyrkan, det vill säga i Nepal, Tibet, Kina, Korea och Japan.

Dock finnas mahayanska sekter även inom den sydliga buddhismen, och hinayanska sekter i den nordliga. Mahayana upptog metafysiken och har utbildat en mystisk och panteistisk lära i många nyanser om Adibuddha såsom evig gudom, om Tathagata och Buddhas andliga kropp såsom väsendet i allt. Den tillät offer till Buddha. I Indien gällde mahayanisterna för mer lärda och bildade, men mindre asketiska. Med hänsyn till livet upptog mahayana tendenser till en positiv sedlighet, utmynnande i regeln att "alla måste bli buddha'er". Idealet blev Buddha med hans varma medlidande, mer än det känslolöshetens nirvana han visat vägen till. Vidare fastslogs, efter hinduiska förebilder, mer metodiska, gradvis skeende övningar med praktiskt religiöst syfte. Ur dessa fromhetsövningar uppkom tantrismen, vidskepliga metoder att genom åtgärder och mystiska formler göra under och få makt över gudar och människor. Inom mahayana rymmas de största motsatser, ifrån lamaismen i Tibet till zen i Japan.

Buddhismens historia

Buddhismen leder sitt ursprung från en av de många frälsningslärare och ordensstiftare, som uppstod i Indien i världssmärtans tidevarv, när den högre andliga kulturen och den djupare själv kunskapen gjort den gamla offerreligionen och den spekulation, som anslöt sig därtill, otillräckliga för andens behov. De flesta av dessa ordensstiftares verk ha spårlöst försvunnit. Av de mer betydande har jaina-sekten, som fanns före Buddha och ännu fortlever, för Indiens religionshistoria haft en med Buddhismen jämförlig vikt. Buddhismen ensam har fått världshistorisk betydelse. Förklaringen därtill torde till stor del böra sökas i stiftarens personlighet.

Buddhalegenden

Av sig själv och lärjungarna betitlades han ofta Bhagavat och Tathagata, hederstitlar, som beteckna honom såsom den upphöjde, vise mästaren; mest är han känd under namnet på den religiösa värdighet, han tillskrev sig själv, men som han enligt såväl sin egen som sina anhängares mening hade gemensam med många före och efter honom: Buddha, "den upplyste". Kapilavastu, Sakyalandets eljest okända huvudort, blev buddhismens Jerusalem. Buddhas verksamhet såsom kringvandrande tiggarmunk och predikant föll inom nordöstra Indien, huvudsakligen i Kosalariket norr om Ganges och Magadha söder därom.

Den senare traditionen utrustade buddhalegenden med allt flera underbara drag och indelade den i 12 stycken:

1-3. Hans övernaturliga födelse och dess förhistoria (hans mor hette Maya, fadern Suddhodhana).
4. Barnets underbara begåvning.
5. Äktenskap med Yasodhara och sonen Rahulas födelse.
6. I känslan av livets lidande och förgänglighet lämnar Siddharta hemmet för att bli eremit.
7. Han besöker berömda lärare, sedan asketerna i skogen vid floden Neranjara i Magadha, där han hänger sig åt stränga späkningar.
8. Mara den onde, frestar honom.
9. Upplysningen (bodhi) om frälsningen gick upp för hans själ, där han satt under ett träd vid Neranjaras strand, som därefter kallas bodbiträdet.
10. Predikan i Benares inleder hans långa förkunnelse, lärjungar sluter sig till honom.
11. Buddhas sista månader och död i Kusinara, norr om Ganges.
12. Likbegängelse; reliker uppsamlas och fördelas.

Den senare legenden inklämmer i punkt 10 hela den offentliga verksamheten, som omfattade mer än fyrtio år och som samlade tusenden i uppmärksamhet eller rent av i hängiven anslutning omkring hans persons och hans ords tjusningskraft. Trots den legendariska utsmyckningen kan man i berättelsen om Buddhas liv urskilja det, som utgjorde hans originalitet.

Buddhas religiösa tänkande

Frälsningsproblemet var för honom detsamma som för samtiden. Hur undkomma det tröstlösa och ändlösa kretslopp, samsåra, av födelse, liv, död och återfödelse i ständigt nya existenser, vari gärningen, karman, med dess oundvikliga följder försätter människan? Målet, nirvana, "vindlösheten" eller "utslocknandet", tillståndet av fullkomlig oberördhet och ro, fanns även före Buddha i brahmanismen. Det bestod i förening med det eviga, tidlösa, absoluta. Nirvana och brahman var detsamma. Enheten med brahman i nirvana ernåddes genom spekulation och askes.

Här tillämpar Buddha en konsekventare religiös synpunkt, följande sin egen erfarenhet. Legenden vill veta, att de berömde lärarna ej kunde tillfredsställa honom. Visst är, att det gudomliga, brahmanatman, hade blivit ett abstrakt begrepp utan förmåga att väcka eller trösta, en tankebild, vunnen på negationens väg, utan värde för den levande fromheten, men krävande tankens lönlösa ansträngning. Buddha tog ut steget, behöll nirvana såsom det saliga tillståndet, men lämnade spekulationen om brahman såsom värdelös för religionens praktiska behov, såsom en kväljande och onyttig fråga. De metafysiska frågorna om väsendet, om världen är evig eller ej, om Buddha fortlever efter döden eller ej, om nirvana är tillvaro eller icketillvaro o.s.v. avvisas konsekvent. Det gäller endast att finna vägen till nirvana och därmed friheten från lidandet.

Om någon är sjuk, frågar Buddha, behöver han då först veta allt möjligt om den, som tillfogat honom såret, innan han tager emot läkemedlet och blir frisk? Befrielsen från spekulationens ändlösa skolgräl och det klara framhävandet av den praktiska frälsningssynpunkten i hundratals vändningar, men med ständigt inskärpande av samma enkla tankegång, har säkerligen mäktigt bidragit till att vinna de frälsningssökande för asketen Gautama.

Den svaga punkten i förkunnelsen

Men i hans begränsning till det praktiskt religiösa låg dock en svaghet. Människorna lät sig ej i längden avspisas med beskedet: det är onödigt att grubbla över tillvarons gåtor. Den nyvaknande hinduismen tog därför småningom loven av buddhismen i Indien. Och huvudparten av den senare buddhismen har lika tappert som hinduismen tagit i tu med de metafysiska frågorna samt har i läran och berättelserna om den evige Buddha och de otaliga, blivande eller fulländade buddha'erna skaffat sig motsvarighet såväl till den idealistiska och panteistiska bramanska spekulationens väsensenhet som till folkreligionens gudagestalter. Men den äkta buddhismen är en frälsningslära utan gudsbegrepp. Även den äkta buddhismen har en filosofisk grundåsikt. Men denna världsåskådning utesluter varje förblivande väsen. Det finns bakom mångfalden i världen ingen evig enhet, ingen världssjäl. Det finns bakom människans livsyttringar intet förblivande subjekt, ingen själ. I varje ögonblick är människan en annan, en ny sammanfattning av sinnestillstånd och bestämningar. Men de betingas nödvändigt av det föregående. Det finnes sammanhang i det, som sker (i ständigt samma kretslopp), men ingen väsensenhet bakom detsamma. Den äkta buddhismens vetenskap är psykologi. För ernåendet av nirvana spelade askesen, yoga, i hinduismen en viktig roll.

Askesen

Legenden vet, att Buddha väckte förargelse hos asketerna i Uruvela genom att, efter vunnen erfarenhet om askesens lönlöshet för att ernå sinnesro, taga föda till sig och lämna späkningarna. Den häftiga själspäkningen var hindersam. Den väckte och underhöll den tillvarons eld, som det gällde att släcka. Buddha befriade från askesens onaturliga och omänskliga konster. Men hela hans åskådning av livet är negativ och asketisk. Sedan Buddha nått upplysningen, låg det närmast för honom att genast åtnjuta nirvana, i likgiltighet för människorna. En version sätter frestelsen efter bodhi och låter den bestå däri. Men Buddha övervann frestelsen till egoistisk ro och gick ut att predika. Medlidande med människorna grep honom. Det strider mot buddhismens frälsningslära och inkräktade på Buddhas ro. Men denna lyckliga inkonsekvens, denna fläkt av verksam människokärlek i strid mot hela grundåskådningen får ej förgätas, om man vill förstå Gautama Buddhas makt.

Den, som utsläckt alla begär, all strävan och livsrörelse, ernår redan här nirvana. Fullständigare sker det, när kroppen upplöses i döden. Buddhismens system uttryckes i den heliga trefalden: Buddha, dhamma, läran, frälsningsanvisningen, och sangha, munkorden, församlingen. Dess heliga skrifter, förenade i en kanon, Tipitaka (sanskr. Tripitaka), "de tre korgarna", fördelas i reglerna för sanghan: vinaya, som leder sitt ursprung från patimokkha, den gamla, kanske från Buddha själv härrörande samlingen av förbud och bestämmelser i och för bikten, vidare dhamma och, av senare härkomst, abhidhamma, den psykologiska läran.

Se även

Tipitaka ang. buddhismens kanoniska texter
Theravada, Hinayana, Mahayana, Lamaism, Zen, Vajrayaa ang. buddhistiska traditioner

Externa länkar

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904-1926. ^(Not)

Hållplats för }.
Föregående stopp var }.
Nästa stopp är }.