Den klassiska indiska litteraturen
Det klassiska sanskrits litteratur är mångsidig och oerhört omfångsrik. Den är nästan uteslutande metrisk, till en mycket stor del skriven med ett särpräglat versmått. Detta versmått utmärks därav att varje vers består av två halvverser, vilka innehålla sexton stavelser vart och ett har mittcesur samt mycket fri meter, dock alltid slutande jambiskt. Hur stor del avifrågavarande litteratur verkligen är författad under själva den fornindiska perioden är, av brist på historiska data, numera omöjligt att med visshet avgöra. Varje viktigare indiskt verk har undergått så många mer eller mindre genomgripande förändringar, innan det erhållit den form, vari vi känna det, att vi ej ännu är i stånd att särskilja de olika redaktionernas beståndsdelar. Man "behandlar" därför i ett sammanhang allt, som är skrivet på klassisk sanskrit.
Hinduismens kanoniska skrifter
Det äldsta skrivna verket på sanskrit är Rigveda. Ett annat verk är Samaveda. Ett tredje viktigt verk från den tidigaste perioden i indisk språkhistoria är Yajurveda. Dessa tre veda har i den ortodoxa litteraturen det högsta anseendet. Den fjärde veda, Atharvaveda, har inte samma religiösa dignitet. Alla veda, med undantag av Rigveda, föreligger i flera redaktioner, som sinsemellan är mer eller mindre skiljaktiga, men var för sig stadgade och bestämda. Den vanliga texten av de fyra veda kallas "den sammanbundna texten" och ger orden i den form, som de i det naturliga talet genom inbördes inverkan på varandras begynnelse- och slutljud erhåller. "Ordtexten" däremot framställer de enskilda orden i den form, som de skulle ha, om de stod ensamma var för sig. Ännu andra textformer finns, upprättade i samma ändamål att betrygga de heliga sångernas noggranna bevarande.
Närmast veda i ålder står Brahmana. Ordet betecknar; det, som har avseende på brahman, d.v.s. kulten, bön och offer. Brahmana utgörs av avhandlingar på prosa, i vilka offerceremonierna beskrivs, förklaras och belyses. Liturgi, exegetik, dogmatik, mytologi, legender, filosofi och etymologi förekommer där vid sidan av varandra. Till varje veda finnes en eller flera brahmana.
Ehuru nutiden måste betrakta en icke ringa del av brahmanas innehåll såsom tomt svammel, sakna de icke kulturhistoriskt intresse och är i språkligt avseende av stor vikt, emedan vi i dem - jämte de prosaiska styckena i veda - ha den äldsta indoeuropeiska prosa bevarad. Veda och brahmana tillsammans bilda egentligen de ortodoxa indiernas kanoniska litteratur, som anses vila på omedelbar uppenbarelse (pruti). Under mera än två och ett halvt årtusende har dessa verk i de brahmanska skolorna på det mest oerhört noggranna sätt studerats, kommenterats och inlärts utantill, och man antager på goda skäl, att de är bibehållna till vår tid tämligen nära i samma form, vari de författats.
En fortsättning av brahmana bildas av Aranyaka (av aranya, skog), teologiska avhandlingar, bestämda att studeras av de i skogarna levande eremiterna. Kortare utdrag ur brahmana och aranyaka innehålls i de äldsta Upanishaderna (egentl, sittning, lektion, religiöst föredrag). Dessa teologisk-filosofiska traktater utgöra en talrik klass och stå delvis ännu i högt anseende, så att de allmänt läsas. Nya upanishader har författats ända in i en relativt modern tid. Ur brahmana har även utvecklat sig de s. k. Sutra ("regel", egentl, tråd). De är sammanställningar av ytterst kortfattade föreskrifter i olika ämnen, som står i sammanhang med vedastudiet och ceremonierna, och benämnes därför även Vedanta, d.v.s. vedas lemmar.
De sönderfaller i sex fack, näml. uttalslära, metrik, grammatik, etymologi eller ordförklaring (nirukta), ritual (kalpa] och astronomi. Till det femte facket, som företrädesvis benämnes sutra, räknas Kalpasutra, i inskränkt mening, eller Krauta Sutra, vilka rör offerceremonierna, Grihya Sutra, som handlar om en familjefaders plikter, och slutligen det som handlar om människans leverne i allmänhet. Ur de två senare grupperna har de egentliga lagböckerna sedermera utvecklat sig. Det fonetiskmetriska innehållet i vedanta är upptaget i de s.k. Pratikakya, av vilka det finns en till varje redaktion av de särskilda veda. De nu nämnda verken utgöra den vediska litteraturen och upptar den förra delen av den fornindiska perioden.
Mahabharata
I den episka poesin framstå förnämligast två diktverk, båda av ofantligt omfång. Störst är Mahabharata (dikten om den stora Bharatastriden) och till sitt grundlag också äldst. Detta utgörs av berättelsen om de strider, som utkämpades om tronföljden mellan de från konung Bharata härstammande Kuru- och Pandufamiljerna, i vilka strider de ömsesidigt i det närmaste utödde varandra. Deras land låg i nordöstliga Indien, med huvudstaden Hastinapura vid Ganges ej långt från nuvarande Delhi. Men berättelserna härom upptar ej mer än omkr. fjärdedelen av diktens över 100 000 dubbelverser, fördelade i 11 böcker. Allt det övriga är inskjutna episoder, härrörande från olika författare och olika tider. Såsom de mest bekanta förtjäna här att nämnas episoden om Nala och Damajanti, Bhagavadgita, en högstämd filosofisk dikt, Amritamanthana, ambrosians kärnande av gudar och demoner, Matsyopakhyana, den indiska traditionen om en världsöversvämning, den underbart sköna berättelsen om Savitri m.fl.
Ramayana
Såsom Mahabharatas författare anger den indiska traditionen en mytisk vis, Vyasa (eg. anordnare), vilken även författandet eller redaktionen av Veda, Purana och andra dikter tillskrives. Men utan allt tvivel är Mahabharata i sin nuvarande form ett verk av många århundraden. Det andra stora indiska epos är Ramayana (dikten om Ramas öden). Dess komposition är vida mer enhetlig än Mahabharatas, ty ehuru det otvivelaktigt under tidernas lopp blivit omarbetat, är det dock i huvudsak ett verk av en enda skald, Valmiki. Det innehåller i omkr. 24 000 dubbelverser i 7 böcker berättelsen om prins Ramas landsförvisning av hans far Dasaratha, konung i Ayodhya. Rama beger sig med sin gemål, den sköna Sita, undan till urskogarna i Deccan. Sita bortrövas därifrån av konungen på Ceylon, vilken tecknas med demonartad natur; men hon befrias åter av Rama genom ett krigståg, varvid han understöds av bundsförvanter, bland vilka apornas konung framför alla är honom till hjälp. Slutligen återvänder Rama till sitt land och bestiger der tronen.
Andra fornindiska verk
Man antager allmänt, att Ramayana har en i viss mening allegorisk karaktär, så att däri framställs införandet av indoariskt herravälde och indoarisk kultur i sydliga Indien. Smärre episka dikter är Raghuvanka, som behandlar Raghus och hans sonson Ramas bedrifter, samt Kumarasambhava, som skildrar krigsguden Kartikeyas födelse, båda tillskrivna Kalidasa; vidare Kiratarjuniya av Bharavi, vars ämne är Arjunas kamp med guden Shiva, om de gudomliga vapnen; Bhatikavya, som rör sig inom Ramayanas sagokrets, är till sin egentliga mening ett grammatiskt konststycke, som avser att ge exempel på en stor mängd ovanliga ordformer, m.fl. Nalodaya, såsom vars författare, säkerligen med orätt, Kalidasa anföres, behandlar Nalas historia, men är egentligen ett versifikatoriskt konststycke, vari författaren visar sin skicklighet att röra sig med de mest invecklade och tillkonstlade versmått.
Purana (egentl, gammal berättelse) kallas en klass diktverk av pseudohistorisk och profetisk karaktär, innehållande kosmogoni, mytologi, helgonlegender m.m., blandade med didaktiska och filosofiska exkurser. Deras antal är ganska stort, och till omfånget är de vanligen ytterst vidlyftiga. De daterar sig alla från tiden efter hinduismens seger över buddhismen i norra Indien; intet purana är äldre än 1000 år, de flesta är vida yngre. Deras historiska värde är obetydligt. Flertalet tillhör Vishnu- och Shivasekterna.
Se även: