Fornnordiska

Fornnordiska (alternativt norröna eller dansk tunga) kallas det germanska språk som talades i Norden fram till slutet av vikingatiden. Det förekom i tre kända dialekter: fornöstnordiska i Sverige och Danmark, som främst är känt genom runinskrifter; forngutniska på Gotland, känt genom Gutasagan; samt fornvästnordiska i Norge, på Island och Färöarna, som är den bäst kända dialekten, eftersom Eddan, de isländska sagorna med mera skrevs på denna dialekt. Fornnordiska utvecklades från urnordiska (känt från äldre runinskrifter) och gav upphov till dagens nordgermanska språk.

På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i att två olika dialekter utvecklades fornvästnordiska och fornöstnordiska. Språkgränserna utgjordes av natur- och geografibarriärer där dialekterna varierade mer än skillnaderna mellan språken. Fornnordiskan påverkade också engelska dialekter, särskilt skotska, som ännu innehåller många fornnordiska lånord, och det utdöda fornvästnordiska språket Norn talades tidigare av ättlingarna till nordiska bosättare på Orkneyöarna och Shetlandsöarna.

Fornöstnordiska benämns ofta rundanska i Danmark respektive runsvenska i Sverige, även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Runan som betecknade vokalen u, som också användes för att skriva o, ø och y, och i användes även för att skriva e. En aspekt som skilde de östra från de västra dialekterna var förändringen av diftonger som æi till monoftonger som e (stæin blev sten), något som tydligt avspeglades i runinskrifter.

Dagens efterföljare till fornnordiska är de östnordiska språken svenska och danska, samt västnordiska språken norska, isländska och färöiska. Genom sin isolering på Island och Färöarna har de senare två språken genomgått mindre förändringar än språken på fastlandet, vilka dessutom utvecklats liknande i fråga om grammatik och vokabulär, och man talar därför ofta om en kontinental och en insulär gren (ögren) av de nordiska språken.