Ginkgo
| Ginkgo | ||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Systematik | ||||||||||||||
| ||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||
| Ginkgo biloba |
Ginkgon (Ginkgo biloba) är ett unikt träd, den enda arten i sin division. Förutom att den är en fröväxt är dess släktskapsförhållanden till andra växter oklart. Den är mycket lik de växter som den härstammar från, och som fanns för mer än 100 miljoner år sedan.
Utseende
Ginkgon är ett medelstort lövfällande träd, ungefär 30 meter högt, ofta med en vinklad krona och långa, lite spretiga grenar. Den är mycket långlivad. Man tror att vissa exemplar är mer än 1500 år gamla.
Bladen är ungefär 10 cm långa, solfjäderformade och har paralella nerver som ibland delas i två men som inte grenar ut sig. Bladen växer strödda på de yttre delarana av grenarna eller i knippen på tjocka sidoskott.
Fröet är 1,5-2 cm långt och inneslutet i ett ljusgult till brunt, mjukt, fruktliknande hölje, 2-3 cm i diameter. Det ser ut ungefär som ett fint plommon, men innehåller smörsyra och luktar därför som härsket smör. Fröet är ätbart efter att det skalats och kokats. Det ingår i Japanska maträtter och traditionell Kinesisk mat och serveras ofta på bröllop. Man måste dock vara försiktig eftersom "frukten" kan innehålla skadliga halter av vätecyanid.
Ginkgon är tvåbyggare, enskilda träd har antingen hanblommor eller honblommor. I planteringar har man oftast hanträd för att undvika den obehagliga doften från "frukterna".
Etymologi
Namnet Ginkgo (yín xìng på gammal Kinesiska), betyder silveraprikos. En variant av detta namn användes i Japan där Engelbert Kaempfer år 1690 som första västerlänning stötte på Ginkgoer, som planterats vid heliga tempel. Det moderna Kinesiska namnet är bái guǒ som betyder vit frukt. Artepitetet biloba syftar på att det halvcirkelformade slutet av bladet kan vara uppdelat i två halvcirklar.
Förhistoria
Den moderna Ginkgon är uppenbart nära släkt med påträffade fossil från Perm, 270 miljoner år gamla. Från mitten av Jura och sedan under Krita utvecklades ginkgoer i många former och spred sig över Laurasien. Därefter blev de ganska sällsynta. Framme i Paleocen fanns bara en Ginkgo-art kvar, G. adiantoides, och från slutet av Pliocen finns Ginkgo-fossil endast i ett litet område i mitten av Kina. Det var här som ett fåtal individer överlevde till modern tid.
Ginkgons befruktning liknar vindpollinerade blomväxters men pollenslangen levererar inte, som hos dessa, spermien till ägget. Ginkgons pollenslang växer in i fröets yttervägg och får där näring så att hangametofyten kan växa till och producera de spermier som sedan simmar den sista sträckan fram till ägget.
Odling
Ginkgon har länge odlats i Kina. Några träd som planterats vid tempel tros vara mer än 1500 år gamla. Man trodde länge att tempelträden var de enda som fanns. Men nu känner man till åtminstone två små bestånd i västra Kina. På grund av Ginkgons höga anséende inom Buddhismen och Konfucianismen finns den planterad på många ställen i Korea och Japan. I båda dessa områden har den förvildats genom fröspridning till naturliga skogar.
Ginkgoer är populära som bonsaiträd, bl a för att de kan överleva i miniatyrformat under århundraden. Märkligt nog är Ginkgon ovanligt tolerant mot luftföroreningarna i moderna storstäder. Eftersom den dessutom har ett vackert utseende passar den utmärkt för plantering i stadsmiljö.
Ett extremt exempel på dess härdighet är att fyra Ginkgoträd växte närmare än 2 km från platsen för atombombsdetoneringen i Hiroshima 1945. Ginkgon var en av få arter som överlevde explosionen på så nära håll.
Externa länkar
- Ginkgo-sidorna: på Engelska, Tyska, Franska, Spanska och Holländska
- University of California Museum of Paleontology
- Gymnosperm-databasen
- Ginkgo Muséet i Weimar, Tyskland
- Ginkgo i atombombsexplosion