Italienska

Denna mall är avsedd för att ange språkfamiljstillhörighet och användning av ett enskilt språk.

Kopiera in nedanstående och ersätt <...> med relevanta data:

Italienska, romanskt språk som talas av ungefär 70 miljoner människor, varav de flesta i Italien. Den italienska som talas idag är till stora delar baserad på toscanska dialekter och kan sägas vara ett mellanting av dialekterna som talas i Italiens södra delar och de norra delarnas galloromanska dialekt. Den sedan länge etablerade toscanska språkstandarden har de senaste årtiondena börjat bli influerad av den typ av italienska som talas i Milano, Italiens ekonomiska nav.

Historik

Historien av italienska är komplex, men nutidsstandarden för språket är väldigt skapad av fall som är relativt färska. De äldsta texterna som kan definitivt kallas italienska (mittemot italienskas föregångaren vulgärlatin) är några juridiska formler från regionen av Benevento, daterad circa 960-963 C.E. Italienska normaliserades först på 1300-talet av Dante Alighieri, som blandade några sydliga dialekter, särskilt sicilienska, med hans tuscaniska modersmål i de episka dikterna som kollektivt kallades Commedia (det lär vara Boccaccio som senare lade till epitetet divina i titeln).

Geografisk fördelning

Italienska är det officiella språket i Italien, San Marino och dessutom i de schweiziska kantonerna Ticino och Graubünden. Det är även det andra officiella språket i Vatikanstaten samt på den kroatiska halvön Istrien som hörde till Italien mellan världskrigen. Italienska talas också av stora invandrargrupper i Luxemburg, USA, Venezuela, Brasilien, Kanada, Argentina och Australien. Språket talas även i närliggande länder som Albanien och Malta. De flesta invånare i den albanska staden Shkodra är tvåspråkiga, med italienska som andra språk. Nämnas kan också att mindre italiensktalande grupper finns i de delar av Afrika som förr stått under italienskt styre, såsom Somalia, Libyen och Eritrea.

Grammatik

Italienska substantiv är antingen maskulinum eller femininum. Substantiv som slutar på -o är oftast maskulina och substantiv som slutar på -a är oftast feminina. Substantiv som slutar på -e kan vara antingen maskulina eller feminina. Substantiv på -o och -e får i pluralis ändelsen -i och feminina substantiv på -a får ändelsen -e.

Obestämd artikel

Obestämda artikeln (en, ett) heter i maskulinum un och i femininum una. Formen uno i maskulinum används framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I femininum förkortas una till un' framför ord som börjar på vokal.

Bestämd artikel

Bestämda artikeln heter i maskulinum il, och i femininum la. Framför ord som börjar på vokal används både i maskulinum och femininum l'. I maskulinum används lo framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I pluralis heter bestämda artikeln i maskulinum i', i femininum le. I maskulinum används gli framför ord som börjar på vokal, på s plus konsonant, på gn, ps, x eller z.

Verb

Verben böjs till skillnad från svenskan i många olika tempus och dessutom i två modus. Det talas oftast om tre konjugationer: första (i infinitiv slutar verbet på -are), andra (slutar på -ere) och tredje (slutar på -ire). Vissa av verben i tredje deklinationen är så kallade "isc-verb", som skjuter in "isc" på 1:a, 2:a och 3:e person singular samt 3:e person plural.

Mönsterverb: parlare (tala), credere (tro), servire (tjäna), capire (förstå - "isc-verb"):

Parlare
Infinitiv: parlare
Particip: parlato
Presens particip: parlante
Gerundivum: parlando

Nominativo:

Congiuntivo:

Credere
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo

Nominativo:

Congiuntivo:

Servire
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo

Nominativo:

Congiuntivo:

Capire
Infinitiv: capire
Particip: capito
Presens particip: capente
Gerundivum: capendo

Nominativo:

Congiuntivo:

Presente: Presens. Används som i svenskan, utan nämnvärda undantag; "parlo svedese" (jag talar svenska).
Imperfetto: Imperfekt. Används oftast vid upprepade handlingar; "andavo a piedi alla città ogni giorno" (jag gick till stan till fots varje dag).
Passato prossimo: Perfekt. Används vid nyliga enstaka händelser; "ieri sera ho parlato con Luigi" (igårkväll pratade jag med Luigi). Böjs med antingen avere (ha) eller essere (vara) som temporalt hjälpverb samt participet (parlato).
Passato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används ej i dagligt tal, uteslutande i litterära sammanhang för att beskriva en enstaka händelse. Kan användas för att beskriva något som hände för väldigt länge sedan. "Dante nacque 1265" (Dante föddes 1265).
Trapassato prossimo: Pluskvamperfekt. Används på samma sätt som i svenskan; "avevano già parlato quando sono venuto" (de hade redan talat när jag kom). Här går, precis som på svenska, "hade" (avevano) i imperfekt.
Trapassato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används för att uttrycka "dåtid i dåtid", precis som trapassato prossimo, men detta när huvudverbet står i passato remoto; "la bambina cominciò piangere dopo che ebbe capito che la sua bambola era rotta" (flickan började att gråta efter att hon hade förstått att hennes docka gått sönder).
Futuro: Futurum. Används som i svenskan, samt även vid vissa antaganden. "- Che ora è? - Saranno le undici." (- Vad är klockan? - Den är (kanske, omkring) elva.)
Condizionale: Konditionalis. Används på samma sätt som i svenskan, ibland kan dock det infinita verbet utelämnas: "vorrei un caffè, per favore" (jag skulle vilja ha en kopp kaffe, tack).
Congiuntivo presente: Presens konjunktiv. Används av puritaner och i litterära sammanhang, oftast efterföljande "che" (bl.a. "att"); "credo che lei faccia finta di essere innamorata" (jag tror att låtsas vara förälskad).
Congiuntivo imperfetto: Imperfekt konjunktiv. Används på samma sätt som presensformen när det andra verbet står i imperfekt; "credevo che lei faccesse finta di essere innamorata" (jag trodde att hon låtsades vara förälskad). Används även tillsammans med condizionale för att uttrycka "om ... vore ... så skulle ..."; "se fossi ricco andrei in Italia" (om jag vore rik så skulle jag åka till Italien).

Tredje konjugationen
Verben som slutar på -ire kan alltså vara "vanliga" ire-verb eller så kallade "isc-verb". Det finns en regel för att se vad ett verb är, men som brukligt är finns det så klart undantag.
Vanliga -ire: servire, partire, mentire (tjäna, avresa, ljuga)
"isc-": fallire, finire, sparire (misslyckas, sluta, försvinna)
Om de två bokstäverna som står innan "ire" antingen är likadana konsonanter (fallire) eller en vokal och en konsonant (finire, sparire) är verbet till största sannolikhet ett "isc-verb".

Externa länkar

• Kurs i italienska från Utbildningsradion