Klibbal
| Klibbal | ||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Systematik | ||||||||||||||
| ||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||
| Alnus glutinosa |
Klibbal, (Alnus glutinosa Gærtn.) Alsläktet innefattar tidigt blommande hängeträd. Inte bara hanhängena övervintrar utan skyddsblad (som hos hassel och björk) utan även honaxen. Innanför hanhängets skärmblad sitter 4 förblad och 3 blommor med tydlig, 4-bladig kalk, fig. 3; inom honaxets skärmblad sitter 4 förblad och 2 blommor, som består av endast en pistill, fig. 4 (jämför med hasseln och björken!). I motsats till björkarna får alskäktet förvedad fruktställning, eller "kotte" med kvarsittande fjäll, som till följd av sin upkomst är mer eller mindre tydligt 5-flikiga. Nöten saknar hinnkanter, fig. 6. Alarna skiljer sig från våra övriga träd genom sina skaftade knoppar.
Klibbalen har en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Undersidan har domatier med brunaktig hårtofs. Trädet kallas även klibbal därför att bladen inte bara som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (t. ex. hos björkar och popplar), utan länge behåller en blank, fernissad, översida som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt i vår flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alen är nämligen det enda av våra träd, som har sitt huvudtillhåll i våt mark, i kärr, kring myrar och vid stränder, dock så, att även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd, alen länge står kvar, liksom den också tål att växa ute i vattnet varvid stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte tar skada av att periodiskt stå torra. Man vet att våt och kall mark, hur vattenrik den fysikaliskt sett än är, ändå fungerar som en torr lokal i fysiologisk mening, d. v. s. för den levande växten, och detta ännu mera, om den är rik på humussyror, såsom vattnets bruna färg i en myr påvisar. Växternas rötter upptar då vatten endast med svårighet, och bladens vatten måste sparas. Alens löv har således ganska länge det skyddsmedel som t. ex. björklöven har endast under den tidiga lövsprickningsperioden med låg temperatur och våt mark.
Klibbalen är utbredd från Europa till Japan. Hos oss saknas den i de nordligaste delarna. Den går upp till Dalarna och mellersta Finland, men sträcker sig vid kusterna till Trondheimstrakten och Västerbotten. Detta träd uppnår betydlig storlek, upp till 20 m höjd, och har svartbrun, sprickfull fjällbark. Dess ved, som i luften blir brunröd, ger ett lätt och lättbearbetat virke, t. ex. till träskor.
Fig. 1 gren med blad samt kottar från de senaste åren och blomknoppar för nästa år, 2 kvist med hanhängen och honax, 3 en hanblomma (ungefär 4/1), 4 två honblommor, den ena avskuren, med förbladen och skärmbladet (15/1), 5 kottefjäll (3/1), 6 nöten (3/1).
Externa länkar
Från Flora Oeconomica
Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet. Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.
Carl von Linné, 1749