Myt
En myt är en berättelse som försöker åskådliggöra ett metafysiskt skeende. Myter och religion
Många myter ingår i en religions kosmogoni och de kallas då instiftelsemyter. Ofta försöker man åskådliggöra myterna genom ritualer. Myter som tjänar detta syfte kallas ritualmyter. Någon tydlig gräns mellan de två kan inte göras, många myter är både instiftelse- och ritualmyter och andra kan fortsätta att ingå i religiösa ritualer sedan de metafysiska trosföreställningarna har övergivits eller tvärtom.
I religioner i t.ex. Fjärran orienten har myter traditionellt var tydligare knutet till religiösa ritualer och enskilda makthavare än i Skandinavien där frånvaron av stark centralmakt under långa perioder gjort att denna koppling inte varit lika stark. Istället har det mytologiska materialet fortlevt lokalt genom en muntlig tradition.
Mythos och logos
Vi utgår gärna från att människorna förr var precis likadana som vi, men deras andliga liv var rätt annorlunda. Framför allt utvecklade de två sätt att tänka, tala och förvärva kunskap, som religionshistoriker brukar kalla mythos och logos? Båda sätten var oumbärliga; de betraktades som komplement till varandra i sanningssökandet och hade vart och ett sitt kompetensområde.
Myten ansågs vara det mest högtstående; den handlade om sådant som man menade var tidlöst och bestående i livet. Myten befattade sig med livets ursprung, med kulturens uppkomst och med människosjälens djupaste skikt. Den befattade sig inte med det praktiska utan med innebörden. Om vi dödliga inte finner någon mening i vårt liv råkar vi lätt i förtvivlan. Ett samhälles mythos utgjorde det större sammanhang som skänkte vardagslivet mål och mening; det fäste människornas uppmärksamhet på det eviga och allmängiltiga. Det hade sitt ursprung i det vi skulle kunna kalla det omedvetna.
De mytologiska berättelserna var inte avsedda att uppfattas bokstavligt; de var en äldre form av psykologi. När man berättade historier om hjältar som steg ner i underjorden, kämpade sig igenom labyrinter eller slogs mot vidunder, så blottlade man dunkla regioner i det omedvetnas rike. Det låter sig inte utforskas på rent rationellt vis men har en den djupaste inverkan på vår erfarenhet och vårt beteende." Efter hand som myten åsidosatts i vårt moderna samhälle, har vi blivit tvungna att utveckla psykoanalysen som hjälpmedel för att kunna hantera den inre världen.
Myten kunde inte beläggas med rationella bevis. Insikterna som den förmedlade var snarast intuitiva, liksom de insikter vi får genom konsten, musiken, poesin och bildhuggarkonsten. Myten blev verklighet först när den tog gestalt i kult, ritualer och ceremonier som påverkade deltagarna estetiskt. Den frammanade en känsla av helig innebörd och gav den möjlighet att uppfatta tillvarons djup.
Myt och kult var så tätt sammanvävda att det är en rent akademisk fråga vilken av dem som kom först, myten eller riten. Myten var också förknippad med mystiken, det nedstigande i psyket med hjälp av strikta koncentrationsövningar som alla kulturer utvecklat i syfte att förvärva intuitiva kunskaper. Utan kulten och mystiken skulle religionens myter vara meningslösa. De skulle förbli abstrakta och obegripliga, ungefär som noterna på ett notblad verkar intetsägande för de flesta av oss och behöver spelas eller sjungas för att vi skall kunna uppfatta det vackra.
I den förmoderna världen hade människorna en annan syn på historien än vi. De var mindre intresserade av faktiska händelseförlopp och mer angelägna om att förstå händelsernas innebörd. Historiska händelser betraktades inte som unika tilldragelser i ett fjärran förflutet utan uppfattades som yttre manifestationer av bestående, tidlösa realiteter. Historien hade en benägenhet att upprepa sig, eftersom ingenting var nytt under solen. I de historiska berättelserna försökte man få fram denna evighetsdimension.
Det betyder att vi inte vet hur det egentligen gick till när de gamla israeliterna flydde från Egypten och tog sig över Sävhavet. Historien är medvetet skriven som en myt och hänger samman med andra historier om övergångsriter, nedsänkning i djupet och gudar som klyver hav mitt itu och skapar en ny verklighet. Judarna återupplever varje år denna myt under påskmåltiden, seder, som för in den märkliga berättelsen i deras eget liv och hjälper dem att göra den till sin egen. Man skulle kunna säga att en historisk händelse inte kan bli religiös med mindre än att den mytologiseras och på detta sätt befrias från det förflutna i en inspirerande kult.
Man missförstår berättelsens natur och syfte om man frågar om uttåget ur Egypten skedde exakt så som det återberättas i Bibeln eller kräver historiska och vetenskapliga belägg för att händelserna är autentiska. Då blandar man ihop mythos och logos.
Men logos är lika betydelsefullt. Logos är det rationella, pragmatiska och vetenskapliga tänkande som gör det möjligt för människorna att fullgöra sina uppgifter i världen. Vi västerlänningar av i dag må ha förlorat sinnet för mythos men vi är väl förtrogna med logos, grundvalen för vårt samhälle. I motsats till myten måste logos, om det skall vara verksamt, exakt överensstämma med fakta och motsvara yttre realiteter. Det måste fungera effektivt i den världsliga tillvaron.
När vi vill åstadkomma någonting, få någonting gjort eller övertala andra att anamma ett visst tillvägagångssätt, använder vi ett logiskt, diskursivt resonemang. Logos är praktiskt inriktat. Myten är tillbakablickande, ser till begynnelsen och grunden, medan logos strävar framåt och söker förnya: arbeta vidare på gamla insikter, stärka herraväldet över omgivningen, komma på något nytt och uppfinna något som inte funnits tidigare.
I den förmoderna världen betraktades både mythos och logos som oumbärliga. Det ena skulle utarmas om inte det andra fanns. Men de var väsensskilda, och det ansågs vara farligt att blanda samman mytiska och rationella resonemang. De hade var sin speciella funktion.
Myten var inte förnuftig; det var inte meningen att dess berättelser skulle beläggas empiriskt. Den erbjöd ett sammanhang som skänkte mening åt människornas mödor. Man fick inte lov att lägga mythos till grund för pragmatiskt handlande. I så fall kunde följderna bli katastrofala. Det som fungerade väl i psykets inre värld kunde nämligen inte utan vidare tillämpas på förhållanden i den yttre världen.
När till exempel påven Urban II år 1095 påbjöd det första korståget, hörde hans plan hemma i logos-sfären. Han ville att Europas riddare skulle sluta bekämpa varandra och undergräva den västerländska kristenheten. I stället skulle de satsa alla krafter i ett krig i Mellanöstern och utöka hans kyrkas makt. Men det militära företaget kom att genomsyras av folktro, bibliska berättelser och apokalyptiska fantasier och resultatet blev förödande, såväl materiellt som militärt och moraliskt.
Under de många korstågen visade det sig att det gick korsfararna väl så snart logos fick råda. De gjorde väl ifrån sig på slagfältet, grundade varaktiga kolonier i Mellanöstern och lärde sig umgås mer positivt med lokalbefolkningen. Men så snart de tog någon mytisk eller mystisk vision till politisk utgångspunkt blev de i regel slagna och begick de blodigaste grymheter.
Logos hade emellertid också sina svagheter. Människornas smärta och sorg kunde det inte lindra. Det tragiska kunde inte göras mindre meningslöst med rationella argument. Logos hade inget svar på frågan om vad människolivet sist och slutligen är värt. Vetenskapsmannen kunde få tingen att fungera mer effektivt och göra nya fantastiska upptäckter om vårt fysiska universum, men han kunde inte förklara livets mening. Det var mytens och kultens privilegium.
På 1700-talet hade man dock i Europa och Amerika nått så enastående framgångar inom vetenskap och teknik att man började tro att logos var den enda vägen till sanningen. Man kom att avfärda mythos som falskt och vidskepligt. Den nya värld man var i färd med att skapa stod dessutom i strid med den gamla mytiska andlighetens dynamik. Den religiösa erfarenheten kom att förändras.
I dag betraktar allt fler människor vetenskaplig rationalism som det enda sanna och vill därför gärna göra trons mythos till logos. Det har också fundamentalisterna försökt göra. Och den sammanblandningen har vållat ytterligare problem.
Vi behöver förstå hur vår värld har förändrats. Det är snart mycket svårt att vara konventionellt religiös i vår sköna nya värld. Modernisering har alltid varit en smärtsam process. Människorna känner sig isolerade och vilsna när samhället utsätts för genomgripande förändringar och tillvaron blir främmande och oigenkännlig.
Fundamentalisterna tycker att de bekämpar krafter som hotar de heligaste värdena. I krig är det mycket svårt att se med fiendens ögon. Det står klart att moderniseringen har lett till en polarisering av samhället, men för att inte konflikten skall fördjupas måste vi ibland söka förstå motpartens smärta och synsätt.
Den som uppskattar det moderna samhällets friheter och landvinningar, har svårt att förstå vilken sorg och bedrövelse de kan vålla religiösa fundamentalister. Moderniseringen upplevs inte som en befrielse utan som aggressivt övervåld.
Myter i tid och rum
Man kan också skilja på berättelser som utspelar sig i ett tidslöst och odefinierat förflutet och tids- och rumsbundna berättelser. Den senare sorten kallas vanligen sägner och den tidigare primära eller egentliga myter. Någon tydlig gräns går dock inte att dra mellan de två och man talar därför även om sekundära eller oegentliga myter och mytiska sägner. Rent fiktiva berättelser, berättelser med enda syftet att underhålla kallas sagor.
T.ex. i den nordiska mytologin har enskilda gudar och mytologiska berättelser uppstått, i någon form, som en del av fruktbarhetsritualer under t.ex. bronsåldern för att under vikingatiden ha utvecklats till, från tidigare trossystem oberoende, nya gudar. Dessa gestalter har en reel närvaro i vår föreställningsvärld idag men detta mytologiska material nedtecknades först under kristen tid när de bara i ringa omfattning utgjorde en del i det aktiva religiösa systemet. De har alltså fortlevt i form av sagor och sägner, helt enkelt därför att de har ett underhållningsvärde. Om man vill kan man se en direkt koppling mellan gestalterna i hällristningar, runstenar och idag populära framställningar av sådana mytologisk gestalter, men en sådan kontinuitet kan förmodligen aldrig säkerställas. När man skiljer på myter, sägner och sagor är det kanske framför allt för att klargöra vilken funktion som en berättelse har i det aktuella sammanhanget.
Myternas betydelse och struktur
C.G. Jung såg myterna som konkreta synliga uttryck för de universella arketyperna, dvs symboliska uttryck för själens inre och vårt kollektiva omedvetna. Jung tar alltså fasta på det som utmärker varje berättelse jämfört med andra berättelser och ser dessa som symboler för universella, beständiga storheter. Betydelsen uppstår alltså hos varje symbol i relation till en bakomvarande struktur.
Ett strukturalistiskt angreppssätt, företrätt av t.ex. Claude Lévi-Strauss, fokuserar istället på regelbundenheter i mytologin. Berättelser och delar av en berättelse får en mening då de ställs i relation till varandra. En berättelse måste delas upp i mytem - betydelsebärande element i en berättelse - och får sin betydelse då dessa mytem ställs i relation till liknande mytem i andra berättelser och ställs samman i en diskurs.
Myter och individen
Under en stor del av historien har individer varit bundna av sina roller i ett sociokulturellt system. För det stora flertalet har den individualism som vi idag kan ta för självklar aldrig varit ett tillgängligt alternativ. När vi idag försöker förstå den värld som beskrivs i myterna och den värld som skapade dem är det ofta bättre att se de mytologiska gestalterna som förebilder för de människor de var ämnade för snarare än bilder av individer så som vi tänker oss själva idag. Vi använder idag ofta ordet "myt" synonymt med skröna eller osanning, men t.o.m. kungar har långt in i historisk tid motiverat sin ställning utifrån mytologiska berättelser. Mirakel, som vi idag skulle avfärda som vidskepelse, har utgjort en självklar del av människans verklighet ända in i modern tid. I de mytologiska berättelserna framstår ofta det övernaturliga som fullt rimligt för oss än idag och man kan lätt föreställa sig hur de som lyssnade på berättelserna förr uppfattade fantasterierna i berättelserna som nästan fysiskt närvarande. Ungefär som vi idag kan se gestalterna i nordisk mytologi som typiska för den tid som skapade dem, kan man alltså förmoda att människorna då såg dessa gestalter som typiska för t.ex. sin ätt eller något naturfenomen. Myterna ”gav en bild” av världen för dem då precis som de gör för oss idag.
Gestalterna i berättelserna är nästan alltid fångna i en karaktär eller en roll. De väljer sällan mellan olika handlingsalternativ utan har från början försetts med ett öde som obevekligen driver dem genom hela berättelsen till det oundivikliga och inte sällan tragiska slutet. Berättelserna och gestalterna går ofta inte att skilja från varandra: Gestalterna kan göras ansvariga för sin handlingar lika lite som de kan påverka berättelsens gång. I myterna är distinktionen mellan kreatur, historiska personer, hjältar, helgon, halvgudar, gudar ofta mindre viktig än deras roll eller den funktion eller princip de representerar.
Se även