Parklind
| Parklind | ||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Systematik | ||||||||||||||
| ||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||
| Tilia x vulgaris |
Den allmänt odlade parklinden, eller "holländska linden", är en korsning mellan skogslind och bohuslind. Den känns lätt igen på de stora bladen med nedåtriktad spets och att varje blomställning är nedböjd under ett blad. I nervvinklarna på bladens undersida sitter en vitaktig hårtofs. Denna art är i Sverige vild i Bohuslän (Tanum o. s. v.).
Lindarna går lätt att plantera och är i hög grad användbara, eftersom de tål att klippas och skäras nästan hur som helst och därför kan ges de former man önskar i en parkanläggning, allt ifrån den höga, smärta trädformen i ett allévalv, där parklinden ännu i mellersta Sverige ses uppnå 25 m:s höjd, ända till det låga, busklika flätverket i en trädgårdshäck eller en berså.
Vackrast är kanske de träd som ställs enstaka på öppna gräsplaner; stammen blir då lägre men kraftigare och kronan avrundad och mycket vid. I början av högsommaren inträffar blomningen, vars rikedom och vällukt överträffar allt annat som en parkanläggning i vårt land kan uppvisa. Lindblommornas doft är av det slag som sprider sig på långa avstånd. Deras honungsrikedom lockar bina och humlorna i tusental, och under hela den vecka blomningen varar, då trädets krona bär en ljusgul slöja av miljoner blommor och trakten överströmmas av deras doft hörs dagen lång däruppe de otaliga, idoga blomgästernas surrande, som om dessa små varelser i sin lycksalighet med jubelsånger firade den härliga tilldragelsen inom blomstervärlden.
Tilia-blommans fruktämne är 5-rummigt, men frukten bildar vid sin mognad endast ett frö som är nötlikt. I biologiskt avseende är blomman en honungsblomma; i de kupiga foderbladen samlas honungen i stora droppar, kvarhållen av den fina och täta hårigheten. Blomställningen är ett knippe. Dess långa skaft är utrustat med ett till hälften vidvuxet, långt och smalt blad av så torr och styv beskaffenhet att det sitter kvar med de mogna frukterna långt in på vintern, då dess egentliga bestämmelse blir uppenbar: det får nu tjäna till segel eller vindfång under fruktställningens luftfärder, då den lösslitits från trädet och drivs omkring av vinterstormarna.
Vi har redan nämnt de små ulliga hårtofsarna vid nervernas förgrening på bladets undersida. De består av fina hår, som utgår från båda de sammanstötande nerverna och har en sådan riktning att de bildar ett valv över det lilla rummet i själva nervvinkeln. I de små hyddor eller grottor, som därigenom uppkommer, uppehåller sig spindeldjur, akarider och ordjur. Undersöker man ett levande blad med en lupp finner man i nästan var och en av dessa miniatyrkammare en eller flera av de små invånarna och även om man inte ännu (cirka 1920) kan säga vilken nytta trädet har av de många små varelserna, så är detta otvivelaktigt ett av de många exemplen på ömsesidigt fördelaktig symbiós eller samlevnad mellan en växt- och en djurart. De små bostäderna som anordnas av växten, utan djurets ingripande, kallar man domatier. (De djurbon, som uppstår i växternas massa genom direkta angrepp av djuren, kallar man däremot gallbildningar eller cecidier.)
Externa länkar